En giraff satt i Kärrtorp

av
Mats Kjellbom

En Giraff satt på en bänk i kärrtorp och tittade ut över det steniga torget. Det fanns en liten fontän som han kunde dricka ur och några träd på torget och mumsa på om han var hungrig.  Solen sken och Giraffen tänkte tillbaka på savannen. Han blev lite ledsen, han hade ju åkt ifrån sina vänner; Vattenbuffeln Greger, Noshörningen Nisse och Gnuet Nilsson.

I Kärrtorp så var det lite svalare, nästan kallt tyckte Giraffen.  Nu blev han plötsligen nervös och neurotisk, för tillvaron var mindre lustfylld i Kärrtorp, här hade han inga vänner som kunde springa och leka på Kärrtorps steniga “savann”.  

Han ringde en kompis som kunde fixa biljett hem till Afrika och lämnade Kärrtorp bakom sig.

Psykos

Av
Anna Forsman

 

Klockan var fem på morgonen och hon var klarvaken. Det låg något hotfullt i luften. Skulle hennes arbetskamrater komma mörda henne, var en av flera konstiga tankar denna morgon. Här gällde det att handla snabbt. Hon föste snabbt in katten i kattburen och gav sig av. På väg mot tunnelbanan drog hon en suck av lättnad, hon kom på vart hon skulle. Målet var Tess. En kvinna som blivit någon slags ersättning för hennes riktiga mamma. Hon skulle ta en taxi och sedan ställa sig under hennes balkong, slå ut med armarna och ropa: ”Mamma, jag är här nu!”

Men någonting kändes inte riktigt bra. Något var fel.

Då hon anlänt till Fridhemsplan hade planerna ändrats. Det var verkligen inte bra. Hon måste hem till Ira, hennes psykolog. Ira hade säkert någon medicin man kunde ta. Hon styrde stegen mot Västerbron för att därifrån kunna ta sig till Slussen och vidare hem till Ira. När hon kommit en bit över bron hörde hon Iras röst i huvudet. Den lät snäll. Men sen blev den konstig. Hon tittade ut över räcket på bron.  Det snurrade till. Då kom plötsligt en annan röst. Hon hörde hur hennes egen mamma berättade för henne att hon inte kunde få leva. Hon stirrade ner i vattnet, benen skakade.  Skulle hon sluta sitt liv såhär. Rädslan inom henne steg.  Hon måste få leva!

I skräck släppte hon kattburen och rusade snabbt över bron och sprang vidare ner mot Hornstull. Det var tidigt på morgonen, öde och folktom. Som tur var stod det en taxi parkerad ungefär där hon for fram. Hon kastade sig in i bilen och skrek:

- Kör till psykakuten!

Samtidigt som taxichauffören rivstartade tyckte hon sig få en snuskig blick i backspegeln. Vem var denna hemska människa som körde bilen. Varför ville han henne illa? Hur skulle hon göra för att fly. Innan hon visste ordet av hade hon kastat sig ur bilen. Hon ramlade runt på gatan och snurrade runt ett par varv.  De grumliga och oklara tankarna hon haft slocknade för en kort stund. Kanske blev hon bortförd någonstans, men hon visste inte säkert. Hade hon tappat medvetandet?

När hon återigen vaknade till liv befann hon sig i ett större rum med människor som hon förmodade var ditplacerade för att de alla var med i en filminspelning. Så märklig tillställning, tänkte hon. Åldringarna var naturligtvis ditsatta för att påminna om hennes egen yrkesverksamhet inom åldringsvården. Vem hade arrangerat denna galna scen. En man gick fram och åter med en skurhink. Varför gjorde han det?

Hon började förstå att hon befann sig på ett sjukhus. Det var människor med vita och blå sjukhuskläder som gick fram och åter. Hon registrerade att runt omkring henne var det korridorer och sjukhussängar lite varstans. Vårdpersonal och patienter var placerade på olika ställen i utrymmena. Någon sjuksyster kom till henne. Hon berättade om taxichauffören som tänkt våldta henne.

-Men Anna, den mannen är orolig för dig. Han går härute och väntar på svar om hur du mår.

Därpå följde en läkarundersökning för att se om något var brutet. En kvinnlig läkare klämde nitiskt på hennes kropp, lyfte på armar och ben. Men nej, som genom ett under hade hon klarat sig helskinnad, med bara ett sår på pannan. Det behövde inte ens sys.

 Plötsligt kom två personer in i rummet, två poliser. Anna stönade och sa att hon visste att hon inte sjukanmält sig men man kunde väl göra ett undantag. Var det verkligen nödvändigt att tillkalla polis? Den kvinnliga polisen log och sa

- Vi ska följa dig till Beckomberga.

- Beckomberga, skrek hon. Där är det ju bara galningar!

- Ja, det är väl ungefär vad man kan kalla dig, muttrade den manliga polisen och ledde ut henne ur undersökningsrummet.

SJUKHUSET

Beckomberga sjukhus var indelat i en ny och en gammal del, däremellan låg även ett kapell. Polisbilen körde upp framför den nya delen och hon fick kliva ur. De eskorterade henne till en avdelning som hette 69 där man ringde på. En skötare kom och öppnade, han såg lätt stressad ut.

- Det är ok, vi tar hand om henne, sa han och förde in henne på avdelningen.

Det var två parallella korridorer med ett större allrum på mitten. Två slitna skinnsoffor härbärgerade 4-5 personer. Väggarna var vita, ljuset kallt. Ett tv-rum låg direkt till vänster, sedan kom matsalen.

- Har du någonsin handlat på sontec? En liten underlig farbror hade smugit sig upp bredvid henne. Anna visste inte ens vad sontec var.

- Jag ska visa dig ditt rum, sa skötaren.

Hennes rum låg nere på den vänstra delen. Hon gick in i det, det kändes kalt och kallt fast det var i slutet av juni. En säng med blå filt, ett sängbord, ett litet bord, två stolar. Det grå plastgolvet var bonade blankt och såg sterila ut.

- Glaset i fönstret är okrossbart,  informerade skötaren.  Du kommer snart få tala med underläkaren, vänta här.

Hon lade sig på sängen och måste ha slumrat till för det hon hörde härnäst var en knackning på dörren. Det var läkaren som kom in. Hon såg snäll ut i sitt korta blonda hår, klädd i dräkt. De satte sig vid bordet. Anna undrade vad det var hon hade varit med om egentligen. Hon hade läst om schizofrena psykoser, var det en sån, frågade hon.

- Vi kallar det för en akut reaktiv psykos, du är inte schizofren, sa läkaren lungande.  Du får ändå bli kvar här en tid, så du hinner återhämta dig. För tillfället är du inlagd på en så kallad LPT och får inte gå ut själv till att börja med. Imorgon bitti går överläkaren ronden, vi får se hur du mår då.  Efter detta samtal gick läkaren ut ur rummet och lämnade Anna ensam med sina funderingar.

 

KAPITEL 2

 

Hon låg på sängen och vilade då det knackade på dörren

- Det är middag nu Anna! Jag heter Mats och är din kontaktperson. Kom till mig om du vill något.

Hon gick ut i matsalen där en klunga personer trängdes kring en rullvagn med rostfria kantiner. Det serverades strömming med potatismos. Den lille sontec-mannen satt redan och åt vid ett bord. Han utdelade lovord till alla i personalen mellan tuggorna. Anna tog mat och satte sig för sig själv. Plötsligt hördes ett vrål

-Får jag inte ta mer så blir jag Miss Money Penny!

Kvinnan som skrikit hade tjocka lager av kläder, trots att det var mitt i sommaren. Hennes hår var risigt med tvärklippt lugg. Hon hette Monika. Usch, tänkte Anna. Detta är inget ställe man vill stanna länge på. Och var var hennes katt? Hon gick och la sig tidigt, efter kvällsfikat den kvällen.

Morgonen därpå satt hon på sin säng och inväntade ronden som skulle komma vid nio. På utsatt tid kom en liten skara människor med vad Anna förstod överläkare Stackelberg i täten. Han hade svårt att gå. Hon kunde inte undgå att notera hans oknytna skosnören, något som tillfälligt störde hennes ordningssinne.

- Jag kände... började hon trevande.

- Jaså kände du! ropade Stackelberg. Anna kom helt av sig

- Du ska få hjälp med att ordna upp din tillvaro, sa han. Du ska återuppta samtalen med din psykolog. Din familj måste du givetvis ta kontakt med, vilket du tydligen inte gjort på länge.

En kurator - som hette Paula - förmedlades till eftermiddagen samma dag. Katten hade genom polisen kunnat spåras till ett katthem i Tumba. Paula och Anna skulle åka dit så snart som möjligt.

Hon fick ta promenader med personal, dom gick till kiosken och köpte cigaretter. Förövrigt såg morgon, lunch och middag rätt likartade ut. Det var blaskigt kaffe ifrån termosar och smaklös mat ifrån kantiner.

Så hade dagen kommit då Anna skulle hämta katten tillsammans med kuratorn. Paula var en vacker kvinna med en något vek framtoning. Det visade sig att Paula var en dålig chaufför, så dålig att hon faktiskt höll på att krocka. Anna blev upprörd, hon var rädd för bilar efter vad som hänt henne. De kom iallafall fram till rätt adress och möttes av en högst förolämpad katt vid namn Alice. Det var som hon ville säga “hur kunde du göra mig detta?”

Katten var åter på plats i hemmet som låg i närheten av sjukhuset, vilket innebar att den måste utfodras en gång om dagen minst. I samma veva fick Anna byta avdelning. Hon kom till vårdinrättningen mittemot. Där var det inrett och målat helt i hemmiljö. Istället för att slitna skinnsoffor fanns där en smakfull vit soffgrupp. Väggarna var aprikosrosa med blomborder.

Hon skulle alltså utfodra Alice varje dag. De första dagarna fick hon sällskap och gå de två kilometerna med en skötare, men sen skulle hon klara det själv. I sitt ångestladdade tillstånd tiggde hon om sällskap, men det var ingen pardon.

-Du går själv, nästan skrek en av skötarna till  henne. Det var jobbigt i början, men sen skulle hon känna tacksamhet över det något burdusa bemötandet hon fått. Det var ändå det som lett henne vidare.

Den ena vackra högsommardagen avlöste den andra. Anna gick igenom den stora parken varje dag och mötte endast på en och annan ljusskygga individ. Ibland tog hon en handduk med sig ut på gräsmattan. Äntligen hade hon tagit modet till sig och skulle kontakta sin syster. De hade inte talat med varandra på 2 år. Hon ringde och Eva svarade och ropade halvt om halv:

- Du var den bästa bästa som kunde ringa!

Livet tedde sig plötsligt ljust - lika ljust som ifrån solen utanför de okrossbara rutorna.

Anita Bonita (Majas katt)

av Maja Göransson

Vet ni vád??! Matte springer fortfarande omkring i nattlinnet, fast klockan är så mycket. Hoppas bara hon har vett att klä på sej vanliga kläder innan hon och moster ska gå till den där musikkvällen. Jag skulle aldrig gå omkring en hel dag utan att sätta på mej nån av mina pälsar.

Att man aldrig får sova ifred. Nu hade jag precis fått matte att sova när dumma mobilen ringde och väckte oss.

Matte har köpt kattbebis mat åt mej, bara för att jag ska bli lite tjockare. Å jag som hårdtränat varje dag för att just komma i bikini till semestern. ska hon sabba det nu, käringen.

God morgon, eller förmiddag. Himla matte och sova länge. Trodde aldrig hon skulle vakna, så jag skulle få mat. Tur hon vaknade till slut så jag slapp fixa det själv. Vilket blir lite svårt eftersom jag inte får vara på spisen. 
Hur ska jag då kunna laga mat?

Nu har vi haft besök. Ett tag blev jag sur på matte, för hon stängde in mej, först i sovrummet när de skulle äta. För att jag var uppe på bordet och störde, sen i vardagsrummet när de skulle fika och äta tårta. De ville inte ha en liten kattfröken bland koppar och fat. Men sen fick jag komma ut ur mitt fängelse och fick god grädde,, och blev glad igen 

Här ovan får ni bildbevis, om ni tänker anmäla till ARIS "Anitas rätt i samhället" eller KRIS "kattens rätt i samhäller"

Lördag 27dec 2014

av Lena Pettersson

En förtrollande vacker natt
öppnar dörren till min franska balkong
och andas njutningsfullt in detta ögonblick
av en frisk och något kylig nattvind

Mina tankar är här och jag är i nuet
upplever till och med en känsla av lycka
allt är tyst och stilla
och kanske endast Tomten och jag är vaken

Sitter här ensam som vanligt, men det gör inget
jag befinner mig i mitt hem och tryggheten
tackar Jesus för vår planet jorden
här vill jag leva, här vill jag dö

Jag vill leva, jag vill dö i norden
Svea rike mitt fosterland

Idag, i natt skall jag fånga natten och
krama hela mig i månen

Amen

En julhälsning

Av Lena Pettersson

God jul och gott nytt år
från oss här på toa

5-kronors toaletten som brukar
finnas  i nästan alla centrum

Det brukar vara en enskild byggnad
som ser ut som någon typ av igloo

Här har vi det varmt och skönt
även om snön ligger vit på taken

Här får vi plats flera stycken
och ingen behöver känna sig ensam

Vi har både skinka, lax och sill
och julklappar av skilda de slag
vars innehåll är allt annat
än det vi behöver.  
Som vi inte vet vad vi skall
göra av.
Men visst är vi tacksamma,
Oh, ja!

Juletid så skänks otroliga
mängder av allmosor till de
hemlösa från både företag
och privatpersoner.

Ofta gåvor som går till
spillo,
för en gång skull går det
ingen nöd på oss.
Vi fullkomligt drunknar
 i klappar och mat i överflöd.

Nu kanske ni fattar varför
det kan vara upptaget på toan.

Kära julhälsningar från oss alla.

Drömmen om ett hem

Av Lena Pettersson

Bostadslös - inget eget boende - inget hus eller hem. Uteliggare.

En sån där som du finner sovande utanför din lägenhetsdörr i värsta fall, kanske sovande på din dörrmatta. Om det vill sig illa kanske denne någon även tagit sig in i källare eller vindsförråddet. Och bli inte förvånad om denne någon helt enkelt "klätt om" till din minkpäls - som hängts undan för sommaren. Det går säkert att hitta en och annan fimp också, efter denne någon.

För att inte tala om våra otroligt populära soprum. Där finns alltifrån A till Ö. Alla möjliga fina fynd. Inget ont i det...

Vad skulle du ha tagit dig till, om du en dag blev denne någon?

Kärrtorps Centrum

Iakttagelser från en bänk, en sommardag den 12 juni 2014.

"Allting är ganska fridfullt, det händer inte speciellt mycket. Folk kommer och går. Svala vindar sveper förbi i solskenet där vi är på torget. Ganska mysigt."


"En hund skäller, tunnelbanan åker förbi. Torget ligger till merparten öde, en och annan människa passerar. Cyklar står tätt parkerade. En hund skäller. En fridfull stämning vilar över det lilla torget."


"Lugnt och kontinentalt, ändå svenskt. Nästan som Frankrike. En kiosk och ett café med uteservering. Där finns tunnelbanan som kan ta en till innerstan på en kvart. ICA och en del andra småaffärer. Allt i en trevlig atmosfär. Lagom med folk."

 

 

Eländet

av Lena Pettersson

Eländet kan erbjuda många saker som glädjen inte kan ge.

Glädjen tar faktiskt många saker ifrån dig.
Glädjen, tar allt som du någonsin haft.
Allt som du någonsin varit.
Glädjen tillintetgör dig

Eländet livnär ditt ego och glädjen är i grund och botten ett jaglöst tillstånd. Det är problemet, själva kruxet med problemet

Det är därför så många människor finner det svårt att vara lyckliga
Och det är därför så många människor beslutat sig för att leva i elände

Det ger dig ett väldigt kristalliserat ego

Som eländig är du
Som lycklig är du inte
I elände, kristallisering
I lyckan är du upplöst

Eländet gör dig speciell

Lyckan är ett universellt fenomen, det finns inget speciellt med det

Träd är lyckliga och djur är lyckliga. Fåglar är lyckliga, hela tillvaron är lycklig utom människan.